- Är du här? frågade Johan Heikensten när jag lagom vilsen knallade in genom redaktionsdörren och slog mig ner vid fotoavdelningen.
Fotografen pillade med dagens senaste jobb.
- Det får bli så. Jag har tydligen ett par timmar framför mig då jag ska göra ingenting, konstaterade jag.

Det var ingen fara. Tiden flyger lätt iväg när jag sitter på NT-sporten. Det finns alltid något att  göra, alltid något att läsa och alltid något att fundera på. Jag hittade mycket roligt i textarkivet.
Efter ett par timmar vid Mattias Heikkis skrivbord tog jag tag i mig själv.
- Nu är det väl dags? Snart är de nog hemma, sa jag och vinkade hej då till kollegorna innan jag packade in mig och prylarna i den lilla röda bilen.
En liten sväng förbi affären fortsatte jag resan, en godispåse rikare.

Nu sitter jag här.
Ensam.
Fortfarande förvånad.

I lägenheten på Styrmansgatan är läget på topp. Tevattnet puttrar på spisen och överallt lyser små ljus. Det är varmt och skönt här inne, där jag och Dana snart ska ta oss en kopp varmt kvällste. Det är inte fel.

Kvällisarna jublar och för första gången den här säsongen verkar reportrarna på de större sportbilagorna vara intresserade av superettan.
Tränarfrågan i IFK är särskilt intressant för tillfället. Expressen kan, i sin artikel, ”avslöja” att Göran Bergorts framtid i klubben är mer eller mindre körd:

”Men enligt uppgifter till SPORT-Expressen talar nu det mesta för att tränaren Göran Bergort inte får leda laget nästa år i allsvenskan.”

Expressen är, som alltid, väl underrättade och har stenkoll på allt och alla. I en kompletterande krönika lämnas förslag på tre tränare som ”kan” ta över efter Bergort.
Kjell Jonevret.
Tony Gustavsson.
Magnus Pehrsson.

Krönikören är säker på sin sak:

Mitt tips är att IFK Norrköping kommer att kolla av läget med samtliga av dessa namn.
Och säkert några andra också.

”Säkert”.
Vad paradgrenen hette?
”Gissa-tro-chansa-förstora-och-anta”.

Lönedagen närmar sig och i och med det närmar sig också tillfället då jag ska skicka in allra första faktura som egen företagare. Trots att firman varit igång sedan i mitten av juni har jag ännu inte dragit igång själva arbetet. Semestervikariatet på NT-sporten genomfördes utanför ”Reportern. Emil Jakobsson Media.”
Nu  är det dags.
Företagskontot registrerades i förra veckan. Ett snyggt bankgironummer är kopplat och klart. Det är bara att köra.

Hemsidan är också på gång. Karl Viklund, ”Lille Karl” i Huskvarna, jobbar för fullt och jag hoppas att ett resultat snart levereras. Domänen är köpt och mailadressen fixad. Nu väntar jag bara.
Under tiden ska jag se till att bli mer aktiv på den här bloggen. Det blir svårt, bloggandet på Norrköpings Tidningars hemsida tar också sin lilla tid, men jag lovar att hålla den här bloggen uppdaterad. Det kommer bli kul. Framöver ska den här bloggen vara en förlängd arm från www.reportern.se. En plats där jag på ett enkelt och smidigt sätt kan hålla alla uppdaterade med vad som händer i mitt enkla lilla liv som nyföretagare i mediebranschen.
Håll utkik.

Sedan small det till. Två gånger om. Jonas Nilssons självmål blev startskottet för den enda perioden av IFK-offensiv vi fick se den här dagen.
Göran kastade in Christoffer Nyman i jakten på ett segermål. Nyman tackade för förtroendet.
Igen.
Superinhopparen från matchen mot Väsby var iskall. Avslutet fick inte bara supportrarna att jubla. Det fick kommentatorerna, mig och också Göran Bergort att tro igen.
Laget vågade inte fira fullt ut när blåste av matchen, men snart släppte allt. Pressen, känslorna och glädjen. Allt rann ut på lilla Ängelholms IP.
Precis som champagnen.
- Fan så skönt, skrek Göran Bergort.
Snart badade både han och resten av laget i alkoholhaltiga drycker.

Det lär bli mer av den varan under kvällen. Bussen är på väg hem mot Norrköping.

Jag förbereder mig för leenden, glädje och fest. Middagen står framdukad, en rejäl paj med en stor sallad till. Lite Dansbandskamp från blir en uppvärmning. Sedan ger jag mig av. Jag och fotograf Leif Hallberg ska hålla er uppdaterade från festen på Nya Parken.
Det blir kul det.

För ett fiasko är vad det är. Den här gången också. De engelska världsspelarna som åkte till VM som (liksom så många gånger förr) klara världsmästare står än en gång på samma ruta som de brukar göra när världens bästa fotbollsländer gör upp.
1-1 mot USA i premiären.
0-0 mot Algeriet.
Fiasko.

Om männen från de engelska öarna är 2010 års världsmästare i fotboll är de jäkligt bra på att dölja det. Särskilt Wayne Rooney. Manchester Uniteds anfallare var usel matchen igenom, rörde rörde knappt bollen under matchtid och var mer lik en fjärt i rymden än en starkt lysande stjärna från världens bästa fotbollsliga.
Det håller inte.
Så klart.

1-1.

Det blev ingen målfest. Och jag som hade slips och allt…